utåt är jag glad, jag skrattar och ler, men inombords vill jag bara skrika.

jag har världens finaste kille, en liten ängel påväg, solen skiner och alla är glada.

varför kan inte jag va glad? 

jag vill skratta på riktigt, jag vill minnas hur de känns att le, att kunna säga " jag mår bra" och faktiskt mena de.

"hur mår magen" är den vanligaste frågan.

kan ingen fråga, hur mår du?

bara för att jag är gravid så cirkulerar inte mitt välmående efter om magen mår bra. har ni tänkt på de? 

jag ljuger inte när jag säger att de är bra med magen eftersom de är den frågan ni ställt. 

alla säger " va fin du är, va stor magen blivit" klart de är kul att höra, men menar folk verkligen de?

jag ser mig inte själv som snygg, eller vacker. jag kan inte titta mig i spegeln och känna "shit vilket bombnedslag" 

den personen jag behöver höra de mest ifrån säger de aldrig, så hur kan jag då lite på andra som säger de?

Jag känner mig så fruktansvärt ledsen hela tiden :(

Känner mig ensam, övergiven, trött, bortstött, ful, äcklig, tjock, helt enkelt totalt värdelös.

jag vill inte göra något, jag vill inte träffa någon, jag vill inte prata med någon, jag vill bara må bra igen.

jag minns knappt hur det känns att må bra, att känna sig snygg.

det yttre spelar större roll än va man tror ibland, de påverkar de inre någon fruktansvärt mycket.

hur ska jag kunna vara attraktik mot min man om jag inte känner mig ett dugg tilltalande? 

fy fan. vill bara hålla i detta mirakel och kunna känna mig stolt.

att de faktiskt har varit värt 9 månader av helvete.

spya, viktuppgång, bristningar, humörsvängningar, bråk, tjafs, slut hit och dit........

behöver inte ens skriva mer då ja inte vill minnas något av denna tid.

har nog hamna i någon depression igen.

vill bara va ensam, snälla låt mig vara ensam!