Har varit en väldigt upp och ned vecka just nu.

Tjafs och så med killen, vännerna och humöret har inte varit på topp.

Nu börjar dock allt ordna upp sig, känns skönt. Men samtidigt börjar man funderar sjukt mycket.

Borde vi väntat längre, tagit det lugnare, inte stressat in i allt så fort?

Jag ångrar verkligen inte vårt beslut, men just i såna här lägen börjar tankarna snurra omkring.

Känns jobbigt att behöva tänka att vi kanske gjort ett misstag att stressa i förhållandet som vi gjorde.

vi borde ha lärt känna varandra bättre och tagit tiden till att uppleva saker tillsammans. Resa och bara njuta tillsammans.

allt tog en sån vändning när det där plusset kom.

då va de inte bara han och jag, de var vi, han, jag och Lillflickan. Ett livslångt bindande förhållande.

vi har vuxit mycket i oss själva och i förhållandet pga Lillflickan, men också satt allt på håll. Vi vet att det finns mycket vi inte kommer hinna göra, och mycket vi kan göra senare, men då är ju planerna ändrade, vi är tre stycken. 

Ett ännu större ansvar.

jag är inte van att älska någon så mycket som jag gör, och de är skrämmande, hur en person kan ha sån inverkan på mig. det finns inget mer, mitt liv, mina val. Nu är det vårt liv och våra val.

alla val vi göra kommer påverkas i framtiden. 

är man verkligen mogen för att bestämma hela sin framtid när man är 18 år? 

hur kan man veta om man för rätt val eller fel?

jag skulle aldrig kunna säga att jag inte är glad för att vi skapat en familj tillsammans, men jag kanske inte är så glad som jag trodde jag skulle bli.

kan bero på att det varit mycket svårt i graviditeten, men också att det tagit så hårt på vårt förhållande. Går det att laga, att reparera denna gång? Eller lurar vi oss själva att vi kan klara av det?

En bild från i sommras: