En bild som gör mig glad:

Har handlat med mamma idag, hämtat medicin till baby och hämtat ut mitt paket :)

Va min balklänning som kommit :) och mina stödstrumpor som jag och mamma beställde igår :) jätte fina med nyckelpigor på :) (kommer bild imorgon)

har också bakat bullar och hunnit börja måla rummet :)

André och Emma va förbi och fika :) sen kom Malm också :) försvann säkert 20 bullar :P haha!

Har lovat Emma att börja skriva mer blogg :) och ta mer bilder på magen :)

nu lite bildtime:

Vecka 23+6  

Vecka 23+6

Vecka 23+6

Här är då lite saker jag/vi önskar oss :) allt är hittat på http://www.jollyroom.se 

Spjälsängarna är två exempel på ungefär hur jag vill att dom ska se ut.

och i startbagen finns detta:

Har varit en väldigt upp och ned vecka just nu.

Tjafs och så med killen, vännerna och humöret har inte varit på topp.

Nu börjar dock allt ordna upp sig, känns skönt. Men samtidigt börjar man funderar sjukt mycket.

Borde vi väntat längre, tagit det lugnare, inte stressat in i allt så fort?

Jag ångrar verkligen inte vårt beslut, men just i såna här lägen börjar tankarna snurra omkring.

Känns jobbigt att behöva tänka att vi kanske gjort ett misstag att stressa i förhållandet som vi gjorde.

vi borde ha lärt känna varandra bättre och tagit tiden till att uppleva saker tillsammans. Resa och bara njuta tillsammans.

allt tog en sån vändning när det där plusset kom.

då va de inte bara han och jag, de var vi, han, jag och Lillflickan. Ett livslångt bindande förhållande.

vi har vuxit mycket i oss själva och i förhållandet pga Lillflickan, men också satt allt på håll. Vi vet att det finns mycket vi inte kommer hinna göra, och mycket vi kan göra senare, men då är ju planerna ändrade, vi är tre stycken. 

Ett ännu större ansvar.

jag är inte van att älska någon så mycket som jag gör, och de är skrämmande, hur en person kan ha sån inverkan på mig. det finns inget mer, mitt liv, mina val. Nu är det vårt liv och våra val.

alla val vi göra kommer påverkas i framtiden. 

är man verkligen mogen för att bestämma hela sin framtid när man är 18 år? 

hur kan man veta om man för rätt val eller fel?

jag skulle aldrig kunna säga att jag inte är glad för att vi skapat en familj tillsammans, men jag kanske inte är så glad som jag trodde jag skulle bli.

kan bero på att det varit mycket svårt i graviditeten, men också att det tagit så hårt på vårt förhållande. Går det att laga, att reparera denna gång? Eller lurar vi oss själva att vi kan klara av det?

En bild från i sommras:

en bild på en tid jag saknar:

en bild på någon som alltid ställer upp för mig:

Du lyfte mig från marken när ja mådde som sämst, när ja trodde allt va slut, de fanns inget hopp, inget liv, ingen kärlek. Du fick mig att älska igen, du fick mig att hoppas, du gav mig liv. Ja öppnade upp mitt trasiga hjärta och du lyckades laga det. Ja kunde våga ta steget att va lycklig igen, att älska någon med de lilla hjärta jag hade. Och för var dag växte min kärlek till dig. Du fick mig att lysa upp, hela min värld vändes upp och ned, jorden snurrade runt, ja kände mig knäsvag. Du är det finaste i mina ögon, de mest värdefulla jag någonsin kunnat drömma om. Utan dig vore jag inte den jag är idag. Utan dig skulle vi inte kunnat skapa ett liv. En underbar liten flicka. Vissa drömmer om en perfekt värld, ett liv utan brister, ett paradis. De är näst intill omöjligt att lyckas få något sånt, men ett liv med dig, en värld med dig, en familj med dig, de är min dröm, mitt paradis. Jag kommer försätta hoppas, drömma och önska. För utan dig existerar inte den världen i mina ögon. Utan dig så finns ingen kärlek. Tobias Karl Kristian Hansson, jag skulle offra allt för din skull, jag skulle ge dig hela universum, om jag kunde, men just nu får du nöja dig med kärleken jag har. Jag hoppas den duger, ja hoppas jag duger.